Un Giro Di Sporco Sud

Igår gick det episka loppet Un Giro Di Sporco Sud av stapeln. Ystad - Malmö uppdelat på nio etapper. På grusvägar och asfaltsditon, uppförsbackar och nerförsditon, medvind och motditon. 106 kilometer alltsomallt.
Jag hade sällskap med David och Abbe som även bodde här under helgen. Men under etapperna såg jag inte mycket av dem. Dom låg ständigt i täten och David kom totalt trea och körde sjukt starkt.

Skåne överraskade mig med mördarbackar. Inte trodde jag - som så gott är skåning - att det fanns den typen av kuperad terräng. Men om backarna var jävliga uppför så var dom desto roligare utför. Och tur i oturen så hade jag ett 14-drev bak, vilket jag tror räddade mina ben då jag kunde stå på riktigt bra i medluten. Jag drog ju sönder jängorna på mitt hjul i veckan och fick låna ett bakhjul av David.

Jag kan inte riktigt minnas varje etapp men det finns några riktigt episka moment.
Den inledande tempoetappen från Ystad till Svarte: 6 km på en väldigt fin cykelväg precis intill strandkanten. Jag vågade inte riktigt ge allt eftersom jag inte visste hur långt det var. Men jag blev inte omkörd iallafall.

Andra etappen: Grus rakt igenom. Och fruktansvärda uppförsbackar men vyerna var fantastiska och att se tätklungan ett par hundra meter framför en, på krönet av en böljande kulle var magnifik.

Den femte etappen med mål vid Häckeberga slott. 14 km på slingrande vägar som gick både upp och ner avslutades med en lång jävla uppförsbacke, där man vände upp mot vinden och det kändes som att det stundtals stod helt stilla. Men när det gått upp måste det gå ner. En backe som är kanske en kilometer lång avslutade och man vände dessutom upp så att man hade vinden i ryggen. Etappen avslutades vid sjön där vi intog lunch.

Nästsista etappen via Hököpinge och nästan ner till havet (detta var också spurtetapp) avslutades med en sjukt lång rakstäcka på helt nylagd asfalt. Man rullade fram helt tyst och jag tog rygg på en hipster som rullade förbi. Jag vittrade målgång och gav honom ett par, tre meter innan jag satte in nådastöten. Men han läste mina kort alldeles för lätt och svarade innan jag fått upp fart och jag fick se mig slagen. Fan.

Jag är rätt nöjd med min insats. Mitt mål var att ta mig i mål. Och det gjorde jag. I början räknade jag inte riktigt. Men efter några etapper satte jag mig och kollade hur många som kom i mål efter mig. Och det var nästan hela tiden runt 30-35 stycken av 64 startande. Jag blev ganska nöjd med migsjälv när jag upptäckte att så var fallet på nästan varje etapp.
Jag såg rätt fort vilka som höll samma tempo som mig och vilka jag kunde haka på när det gick lite fortare.
Sista etappen hade jag dock betydligt fler efter mig. Jag var för trött och för kall att räkna. Men jag gjorde ett snabbt överslag när jag kom i mål och det stod runt kanske 15-20 pers vid målet.

Dagen var bra så inihelvete och bland det roligaste jag varit med om i fixedsammanhang. Skulle det vara ett nytt Giro till helgen skulle jag inte banga på att köra. Trots att benen och huvudet kändes som spagetti igårkväll. Sömnen var djup och behaglig och drömmarna handlade om ljuva utförslöpor, sega backar, hägrande back-krön och pauser med godis, vatten, banan och red bull.

Benen har idag varit piggare än jag trodde. T.o.m. så pigga att jag har tagit två kortare rundor idag.

Men faktum återstår. Antingen en 46t fram eller möjligen en 15t, kanske, kanske en 14t, bak. För tyngre utväxling ska det bli.
Dessutom har jag ett par sprillans nya nav som jag ska bygga ett par nya hjul på. Tack, David.